Blåljus

Kan MHF bli aktören som skapar scenarion som ger blåljusorganisationerna möjlighet att samordna och träna tillsammans för att hantera framtida hot såsom terrorhandlingar?! Det finns kanske möjlighet att bygga vidare på fingerade olyckor där varje yrkesområde sedan utvärderar och reflekterar över sina insatser.
Varje yrkesområde är duktiga inom sina respektive ansvarsområde men hur man löser samverkan kan vara avgörande för utfallet. Vid mindre vardagsolyckor har man upparbetade metoder för att samordna resurser som finns tillgängliga. Nästa steg är att också få ihop det vid mer komplexa fall till exempel där t.ex. hot är inblandat där samverkan blir viktig även för de yrkesverksammas säkerhet.
Mass-gatherings, det vill säga händelser där många människor samlas blir ett allt viktigare inslag i samhället. En stor andel av dessa, publika evenemang blir fler för varje år i Sverige. Speciellt i storstadsregionerna är de en återkommande del av samhällsbilden. Det arrangeras festivaler, maratonlopp, idrotts- och musikevenemang. Förutom detta förkommer politiska events och andra intresseyttringar som samlar grupper av människor och innebära ökade risker till följd av arrangemangens karaktär, population och störnings-/konfliktrisker.
Redan nu är delar av MHF ute och anordnar olika fingerade trafikolyckor som inkluderar blåljusorganisationerna och stärker dem i samarbetet för att lösa sina uppgifter.

Ur MHF:s perspektiv vill man dels visa åskådarna hur varje steg i arbetet går till, men även ge blåljusaktörerna möjlighet att samöva. Omvärldssituationen och händelser har gjort att myndigheter har fått upp ögonen för att det behövs mer samordning av hur gemensamma resurser kan användas. Både för att identifiera risker och förbättra säkerheten. Säkerhet och risk vid evenemang som samlar många människor behöver ses över för att stärka säkerheten nationellt.
För ett tag sedan uttrycktes förslag om att blåljusorganisationerna bör träna på fler scenarion som kan simulera samhällsstörande aktiviteter som kräver mer av samarbete inom tidigare inte så väl upptrampade stigar. När varje grupp leker i sin egen sandlåda utarbetar man sitt eget sätt att uttrycka och göra saker, men det innebär istället att utbytet med andra blir svårare.
Svåra situationer och dilemman kan göra att de inblandade får möjlighet att sätta fingret på de samverkansutmaningar som uppstår.

Vilka gränser kan man gå över? Vilka gränser måste få finnas? Samverkan är inte bara att man hjälper varandra, utan det kan även handla om att ta ett steg tillbaka och låta de andra organisationerna arbeta.
Här behöver man utveckla gemensamma språk, former, helhetssyn och perspektivförståelse samt en metodik för samplanering och beräkning av förstärkningsresurser.

När polisen meddelar att ”nu är byggnaden säkrad” innebär det för dem att det inte finns några personer kvar i byggnaden och att allt är genomgånget. För brandkåren betyder samma uttryck något helt annat: att det inte finns någon risk för att något ska rasa, fatta eld eller dylikt. Denna oklarhet påverkade i sin tur ambulansens möjlighet att få tillträde för att ta hand om och vårda ev. personer som skadats.
Att i efterhand utifrån uppkomna situationer praktiska moment får tillfälle att reda ut begreppen, vad man gjorde och motiv till detta skapar man en större förståelse för varandras arbetssätt och prioritering. Det handlar om att komma fram till vad man vill uppnå med samverkan, se ev. bristande kunskap om varandras rutiner och/eller att man inte vågar ta initiativ över gränser.

Behovet av att sätta fingret på samplanering och samordning av resurser baseras på att blåljusorganisationer tenderar att beräkna och anpassa sina resurser var för sig. Ett annat skäl är olika nomenklatur och metoder för att tolka skeenden, identifiera hjälp- och åtgärdsbehov, analysera lägesbilder och utöva inflytande. Effekten kan bli olika agendor att styra krishantering med tröghet och tidsförluster som följd.
Jan-Erik Lärka